Dumsnålt att låta infrastrukturen förfalla

Fram till och med 1970-talet höll sig svenska staten med en särskild investeringsbudget vid sidan av den vanliga driftsbudgeten. Stora investeringar i vägar, bostäder, hamnar, kraftverk och ledningar finansierades separat från löpande utgifter för vård, skola, omsorg eller pensioner.

Som så ofta inom politiken finns det gränsdragningsproblem mellan olika kategorier. Det betyder dock inte att den mest intelligenta lösningen alltid är att sluta kategorisera. Hopslagningen kan ha bidragit till att Sverige efter 1980 underfinansierat sin infrastruktur. Det märks inte minst på landsbygden där underhållet av vägnätet ofta ligger på miniminivå. Detsamma gäller vatten- och avloppsnätet (VA) och delar av elnätet.

När vi nu ser ut att gå in i en lågkonjunktur kan det vara läge att satsa från statens sida – när väl inflationen sjunkit ned igen. Tanken att återinföra någon form av investeringsbudget förtjänar också en seriös diskussion. Det är i varje fall att föredra framför så kallad offentlig-privat samverkan, med delvis privat finansiering som tas ut i avgifter, vilket i regel både blir dyrare och sämre för medborgarna – vilket Arlandabanan är ett pedagogiskt exempel på. Staten lånar alltid billigast.

Läs hela ledaren av Håkan Boström i GP här